SPTF 40 år

Tankar om och till en 40-åring 

40 år är en ansenlig tid och många 40-åringar drabbas av något som man kallar 40-årskris. En 40-årskris är väl egentligen ingen kris i vanlig bemärkelse utan helt enkelt att man kommit så långt i livet att man börjar fundera vad man åstadkommit och varför livet blivit som det är och kanske ifrågasätter om man är på rätt spår eller om livet borde ta en annan riktning. 

Att vi idag och firar SPTF 40 år är i grunden ett beslut som togs av STC i början på 1970-talet. 

Det beslut som STC tog var att tillåta kvinnliga körsvenner att köra i travlopp. Vi hade visserligen några kvinnliga körsvenner som tävlade på travtävlingar, till antal inte fler än att de kunde räknas på ena handens fingrar, men dessa kvinnor fick köra på dispens. Att dessa kvinnor hade fått dispens var att de tidigare hade kört travlopp på istrav och att man därför inte ville ta bort deras rätt att köra även på landbaserade banor. 

På Gotland kördes också trav, vilket man gjort sedan lång tid tillbaka först på Bogevikens is i slutet av 1800-talet/början 1900-talet därefter i Hemse på södra Gotland och sedan 1950-talet på Visbytravet. Vid dessa travtävlingar använde man även den lokala hästen gotlandsrusset, på samma sätt som man använde kallbloden eller som den tidigare hette den nordsvenska hästen i norra delarna av landet i travloppen, och i russloppen där fick kvinnliga körsvenner köra.  

Russet hade till stor del använts som körhäst för enklare lätta transporter och hade utvecklat en snabbhet i trav som kom väl till pass på travbanan. En travdag på Gotland på 1940-50-talet innehöll många gånger lika många lopp för russ som för varmblodstravare. 

På 1950-talet när vi började återhämtningen efter andra världskriget hade intresset för ponnyhästar vuxit.

Från fastlandet gick naturligtvis blickarna till Gotland och den lilla hästen Gotlandsrusset, och där såg man hur russet användes på travtävlingarna.  

Svenska Ponnyföreningen bildades på mitten på 1950-talet och det var en sammanhållande organisation för all ponnysport och ponnyavel vilket även inkluderade trav med russ på fastlandet. Trav med shettisar började man inte med förrän i slutet på 1960-talet och det var på en mycket låg numerär nivå ända tills att STC på allvar började engagera sig i ponnytravet i början på 1990-talet. 

1960-talet var en expansiv tid inom svensk travsport travbanorna Mantorp, och Kalmar invigdes 1965 och Halmstadtravet 1969. Detta medförde att även trav med ponnyer lockade alltfler. Upplägget för de ponnytravintresserade på 60-70 -talet var för många fastlänningar som tävlade i ponnytrav att köra ponnytravtävlingar på fastlandet vår och höst, och åka till Gotland och ”köra trav på riktigt med russen” under somrarna. 

Naturligtvis kördes enstaka lopp tillsammans med stortravet på travbanorna på fastlandet men det var i mycket begränsad omfattning och som utfyllnad mellan ordinarie travlopp. 

Ponnytrav kördes på fastlandet på flera ställen.

Solvalla var nog den travbana på fastlandet som först hade hela ponnytravdagar, men det var i södra delen av landet som ponnytravet fick sin största utbredning, det byggdes till och med speciella travbanor för ponnyer, Jularp utanför Höör, Tomelilla och Östanåkra.  

När då STC i början av 70-talet ändrade reglementet så att det blev tillåtet för kvinnor att köra i travlopp ville man från Svenska Ponnyföreningens sida begränsa åldern att köra ponnyer i travlopp till max 18 år på kuskarna. 

Som en protest mot införandet av övre åldersgräns för kvinnliga körsvenner att köra ponnyer i lopp hölls ett möte hösten 1974. Mötet kom fram till att det bästa för ponnytravet skulle vara att ha en egen sammanslutning/organisation för ponnytravet eftersom trav inte gick hem i stugorna på samma sätt som ridsporten. 

Året efter 1975 bildades Svenska Ponnytravföreningen som så småningom ändrades till Svenska Ponnytravförbundet. 

På Skrubbs travbana Visby levde russloppen sitt eget liv och var fristående från Svenska Ponnyföreningen. Det var Gotlands Travsällskap som var arrangör och russloppen var en del av den ordinarie travverksamheten och det kördes ett eller flera russlopp varje tävlingsdag

Naturligtvis var det tillåtet att spela på totalisatorspel i russloppen också och det fortsatte ända fram till början på 2000-talet.  

Vid ponnytravtävlingar på fastlandet förekom också spel i loppen, från börja så kallad varutoto där man som vinst fick kaffepaket eller liknande, så småningom blev det tillåtet att dela ut pengar i vinst men insatsen fick vara högst 5 kr och vinsten högst 15 kr per spel eller något liknande. Detta kan inte alls jämföras med det spel som man hade på Visbytravet. 

Ponnytravet på fastlandet hade inte överlevt utan alla ideella krafter ute i klubbarna, STC var dock en viktig sponsor till SPTF genom att ställa upp med datorkraft för register och möjlighet att få fram enhetliga travprogram och även för att sammanställa statistik. Denna sponsring som då STC gjorde hade naturligtvis betydelse för att russloppen skulle kunna fortsätta på Visbytravet, men det hade också en avgörande betydelse för att ponnytravet skulle kunna utvecklas på fastlandet. För övrigt sköttes det mesta på ideell basis. 

Liksom för stortravarna har reglerna ändrats genom åren men i det fallet har ponnytravfolket varit mycket konservativa trots att det alltmer genom åren riktat in sig mot yngre ungdomar. 

Den konservativa inställningen har nog inte så mycket med ungdomarna att göra utan handlar nog mer om att föräldrar till de aktiva var väl inarbetade på det som varit tidigare istället för att se möjligheterna med förändring.

Saker som genom åren varit hårda diskussioner om var:

Införandet av rapporteringssystemet och borttagandet av diskning för orent trav.

Borttagandet av rapporteringssystemet.

Diskning på 3e galoppen istället för på 5e galoppen.

Och som alltid propositionerna. 

Propositioner är verkligen ett kapitel för sig självt. Tyvärr har genom åren utformningen av propositionerna varit sådan att det gällt att vinna med minsta möjliga marginal för att spara sekunder i rekorden inför kommande lopp. Den som visat upp sin ponnys hela kapacitet har många gånger varit en förlorare. 

En sak som däremot inte ledde till någon större diskussion var kortandet av anmälningstiderna.Trots att det innebar att möjligheten att komma med en ostartad häst och tävla utan tillägg i loppen under 2 helger helt plötsligt reducerades skarpt. 

Tyvärr har nog vissa beslut genom åren tagits, av de beslutande i både förbund och föreningar, mer av personliga intressen än att se till helheten för att lyfta ponnytravet som helhet. 

På 90-talets början insåg man från STC att åldern på de aktiva inom travsporten var tämligen hög och några av dem som hade inflytande nog att göra förändringar såg möjligheten i ponnytravet där det ju fanns ungdomar som var intresserade av trav. Och det var ju alldeles utmärkt för travsporten i Sverige hade stor brist på just ungdomar bland sina aktiva och även i stallarna, för ungdomarna i travstallarna hade plockats bort eftersom fackföreningarna ansåg att det var oavlönade barnarbetare.  

När då STC engagerade sig i ponnytravet spreds tävlandet med ponnyhästar till hela landet, och det blev det ett otroligt lyft för shettisarna, och det roliga var att de nya unga som inte hade erfarenhet av ponnytravets taktik i loppen och man fick se otroligt snabba tider i shettisloppen. 

Jag är glad att Svensk Travsport har tagit över tävlingsansvaret för ponnyerna inte bara att ponnylopp körs tillsammans med stortravet utan att ponnyerna är en del av Svensk Travsport.

Det bästa och tydligaste beviset på detta är årets hästgala där Camilla Ingerstad tilldelades Helen Ann Johanssons pris. 

Om vi tittar tillbaka i tiden var det så det började, på Gotland där man använde den lokala hästen Gotlandsrusset för att köra på travtävlingar. 

Ser vi detta i backspegeln kan vi konstatera att russet i allra högsta grad varit en del i starten för att göra Sverige till en av Världens bästa travnationer.

För det är ju så som sagts i andra sammanhang ”storleken har ingen betydelse, det är funktionen som räknas”. 

Cirkeln är nu sluten och ponnytravarna är en del av Svensk Travsport. SPTF har nu gått in i en ny roll, från att ha haft ansvaret för och bestämmanderätten om trav med ponnyer till att bli en förening som tar tillvara ponnytravarnas intressen mot Svensk Travsport.  Jag hoppas att SPTF framöver kan dansa jänka och gå både framåt men även hoppa bakåt i sina mål. 

Det jag tänker på när jag säger hoppa bakåt är att ponnyerna inte enbart ses som en rekrytering in i travsporten utan att russet får tillbaka sin fullvärdiga och ordinarie plats på travdagen precis som kallblodstravarna. För det var så det var på Gotland tidigare. Och jag hoppas att det kommer tillbaka och även utökas till några travbanor på fastlandet. 

Detta är ett ett arv i Svensk travsports kulturhistoria som både ST och SPTF har ett stort ansvar för att bevara. 

Avslutningsvis vill jag att vi gemensamt skänker en tanke på alla som genom åren jobbat och lagt stort engagemang och otroligt mycket tid så att vi idag kan se tillbaka på dom 40-år som SPTF har bakom sig. Många finns inte längre bland oss och det är många ansikten som saknas här idag. 

Jag säger till alla ute i klubbarna och till dem som jobbar i förbundet. 

Trava på och se framåt med tillförsikt….

Bengt